JD

Hur är det att leva som opererad? Negativa saker helt enkelt, som du känner inte längre fungerar eller saker som du måste avstå. Kan du supa ner dig i en riktig karatefylla liksom haha? Och hur är det med den lösa huden? Blev det massor för dig eller känner du att det är "okej" liksom?

Några "negativa" saker:
- Att inte kunna vräka i sig mat någon gång, eller bara äta upp allt på tallriken.
- Att bli hungrig rätt ofta, eller bara bli låg på energi.
- Ibland kan jag få "fall", så jag verkligen behöver snabb energi för jag blir typ svimfärdig. Därför är dextrosol en bra sak att ha i fickan hela tiden.

Jag kan dricka alkohol, och för mig tar alkoholen åt sig fortare, så jag känner av det efter en cider ungefär. Alkoholen tar lättare men man kan absolut göra en fylla, karatefylla? Är det mycket? Well du får nog inte i dig lika mycket som i vanliga fall. Men du kommer vara nöjd med det du kan, I know I am.

Jag har rätt mycket löshud som jag verkligen inte tycker om, för tar man bort den så blir jag deffinitivt smalare och väger kanske 5 kg mindre? Mitt hopp är att få operera bort, för det är ingenting som man kan stå ut att leva med.


Jag kallar sakerna "negativa" för egentligen är det tack vare dom jag mår bra idag. Tack vare denna operation så är jag den jag är nu. Och det finns inget negativt med det.

Jag fick en fråga av Evelina.
Hej, jag måste först säga att jag är överlycklig att jag äntligen hittat en ung person som bloggar fortfarande och gjort en gbp. Jag har själv nyligen gjort en för snart två veckor sedan. Något jag är nyfiken om är hur de gått för dig med "lös hud". Vet att de är olika för alla men är ändå lite nyfiken.

Hej!
Vad roligt att du känner så, det finns inte gott om oss de håller jag med om.
Vad spännande!

Min lösa hud.. Ja bra fråga, det börjar bli en hel del.
Mina värsta områden är: Överarmar, lår & magen. Det är inte lite heller utan det är ganska illa något som man mår dåligt av.
Jag pratade med min läkare på 1 års kontrollen, och vi kom översens om ett möte i juni 2012 (nästa år, haha) och då ska han försöka hjälpa mig att få operation till att ta bort det.
Vilket känns jätte bra, för även om man gått ner i vikt och börjar närma sig normal vill man absolut inte ha massa hud.

Evelina, skicka gärna ett mail jdblogg@hotmail.com, om du har fler frågor eller bara något annat. Det är fritt fram.

Grattis säger vi till min mage (magsäck) som firar 1 år idag. Det var alltså ett år sedan jag var i Stockholm på Ersta sjukhus och opererades. Det finns inte någonting som gör att jag ångrar det. Tror det är de smartaste valet jag gjort i min levande karriär.

Dagen i ära har jag gått ner 52 kg!!

Angelika frågade:
Dricker du till maten? (angående mitt förra inlägg)

Svar.
Jag dricker nästan alltid till maten, ibland tror jag att jag dricker mer än jag äter. Men jag har alltid varit en stordrickare, så att inte dricka det funkar inte för mig helt enkelt.
Dom sa vid operationen att man skulle vänja sig att duka utan glas till maten för man ska dricka före och efter, okej första veckan så gjorde jag som dom sa. Men sen går det inte, mitt liv går ut på att dricka (vatten, mjölk, dricka, alkohol, juice) jag kan inte vara utan. Speciellt inte till maten.

Och det händer faktiskt ingenting när jag dricker till maten.
Och det var ett år sedan jag gjorde min op (nästan!) och magsäcken har inte blitt större eller förändrats någonting av drickandet.
Så varför sluta göra något man trivs med?

Tänk på det alla där ute, opererad eller inte. Gör det du trivs med.

Varit hos läkaren idag, ett års kontroll efter operationen. (1 år är det ju 1 september, men eftersom jag flyttar på fredag ville jag få det gjort här) Jag gillar min läkare.

Tar blodprov på torsdag, sen får jag svar på hur det gått.

1 september ska jag väga mig, för att se hur mycket jag gått ner på ett år, och kanske försöka mäta mig lite också. Hel sjukt att det snart gått ett år sen man låg på operationsbordet. Känns så nyligen. Men jag ångrar mig inte ett dugg, det var det smartaste val jag gjort i mitt långa liv.

Ännu en jämförelse på hur mycket min "lilla" magsäck orkar vräka i sig.
På min goda pizza: tomat, mozarella, ruccola & parmesan. Oslagbar kombination!

Före:


Efter:


Ja... jag tycker om ruccola och parmesan... ja väldigt mycket.

Jag får ofta frågorna: Hur mycket har du gått ner, när når man sitt mål, hur mycket vill du ner, hur mycket har du kvar?

Det är alltså mycket viktfrågor, jag börjar med de allmänna.
Hur lång tid det tar innan folk når sitt mål, ja det beror helt på vad dom har för mål. Hur många kilon som ska bort. Och hur dom jobbar för att få bort dom. Men det brukar väl ta allt mellan 1-2 år?

Mitt mål är att gå ner 65 kg, tror jag. Det är så svårt att veta när man är nöjd med sig själv. Men jag tycker 65 låter vettigt, då väger jag 69.5, kanske vill jag ner ännu mer sen. Eller så är jag nöjd redan på 75? Sånt där är så svårt då man lätt väger mer än man ser ut. Jag väger rätt mycket då jag har kraftig benstomme, inget jag kan ro för.

Sist jag vägde mig officiellt 6 maj, hade jag gått ner 44.1 kg.
Det ger lite mer än 20 kg kvar. Låter som en halv evighet - men som sagt, vem vet vad jag vill om 10 kg eller så. Time will tell.

Jag tror inte man ska ha för bråttom med att gå ner, en tjej som gjort denna op sa till mig: jag har bara gått ner 15 kg på 1 månad, när börjar det gå undan? Man kan undra då hur fort hon vill att det ska gå? Sen hade hon "bara" 25 kg kvar. Sällan det går lika fort. Det går alltid segare ju mindre det är kvar, så är det alltid.

Låt det ta tid, titta på hur du själv förändras med tiden - och njut av det.

Jag har fått några kommentarer om jag inte har något kort för att visa upp att jag är Gastric bypass opererad så jag inte behöver betala så mycket och få barnportioner. Jo det har jag. Detta är en barnportion, det kanske inte syns, men det är en mindre tallrik och mindre mat än en vanlig. Jag skulle gärna beställa mindre än en barnportion om det gick, men det får man inte.

Angående mitt inlägg igår om Vikt pladder, hur the fuck ska jag gå ner 6 kg till midsommar. Först: Tack för alla fina ord från er, värmer. Sen tänkte jag att jag skulle ge svar på en fråga här på bloggen, för det kanske är fler som är nyfikna på svaret eller undrar.

förstår om du är lite less på såna här frågor men ungefär hur mycket äter du av den där tallriken? vore intressant att veta!

Kommer du göra någon operation sen när du nått din målvikt? För det blir väl mycket hud som inte riktigt behövs?

Svar
Jag kommer förmodligen göra en operation, jag kan inte helt säga att jag ska göra. Just nu känns det som jag är långt ifrån mitt mål då jag själv fortfarande inte ser eller knappt märker någon skillnad. Men för att jag själv ska må bra med mig och min kropp i framtiden kan jag gissa stort på att det blir 1,2 eller 10 operationer längre fram.
Det är en väldigt stor penga-fråga också, för jag vill inte, iallafall just nu, inte ta något lån för det. Helst vill jag uppnå kraven av att få det gratis. Vilket är svårt. Så därför är mitt svar oklart.

Ungefär hur mycket kan du äta på subway innan du är mätt? 15 cm? halva 15 cm?

Svar
- Jag äter nästan en halv 15 cm, tar bort så mycket jag kan av brödet för det är minst nyttigt, fast lite måste jag ha kvar då det är så gott.
Subway är något jag älskar, och jag är glad att jag inte behövt sluta äta där nu efter operationen, äter nästan ännu mer där till och med, yummie!

Hur folk kan reagera så jäkligt på inlägget jag gjorde igår.

Ni säger att jag har fel, och att operationen kan göra en lycklig och bla bla. Men jag har inte sagt något annat heller? Läser ni bara varannan rad eller?

Kolla:
Jag har större chans att få lycka nu,  så känner jag individuellt att en smalare kropp kommer få mig må bättre. Men jag mår ju inte bättre automatiskt för att jag är mindre, det sitter i huvudet också. Dina tankar och hur du mår sitter inte bara i fettet.

Förtydligande:
- JAG HAR STÖRRE CHANS ATT FÅ LYCKA NU.
- JAG KÄNNER INDIVIDUELLT.

Alltså förstår ni? Jag skriver att jag kan få lycka lättare, och att detta även är mina individuella känslor. Så varför ska ni komma och säga att jag har fel?
Senast jag kollade hade Reinfeldt fortfarande kvar rätten till fritt tänkande.

Förstår ni fortfarande inte? Läs Hannas kommentar:

Innan jag gjorde operationen, alltså när jag fått besked om att jag skulle få göra en. Blev jag super lycklig och tänkte att yes, nu går livet i rätt riktning, nu blir det som jag vill äntligen.
Jag trodde verkligen att allt skulle bli mycket bättre, att jag skulle bli en annan person och våga mer, kunna mer och må bättre med mig själv.

FEL!

Okej, jag har inte gått ner allt jag ska gå ner, men nästan 2/3 är klart. Och jag känner ingen förändring i mitt liv förutom att jag är lättare. Vissa saker går bättre, måla tånaglarna till exempel.
Men är jag lyckligare? Nej tyvärr, inte än iallafall.
Vågar jag mer nu? Det kan jag inte direkt påstå.
Kan jag mer? Ja som sagt, måla tånaglarna då.

Operationen ger dig inte lycka och ett bättre liv, den ger dig bara en smalare och bättre kropp. Resten måste du jobba på själv! Jag har större chans att få lycka nu,  så känner jag individuellt att en smalare kropp kommer få mig må bättre. Men jag mår ju inte bättre automatiskt för att jag är mindre, det sitter i huvudet också. Dina tankar och hur du mår sitter inte bara i fettet.

Klarar du av att äta bröd och franskbrödbullar efter operationen?

Svar: JA! Det gör jag faktiskt. Jag kan äta i stort sett vad som helst, och börjar fasiken fundera om det är något fel på mig för det enda jag läser hos andra är vad dom inte klarar av att äta. Jag har ingen sån lista, jag äter och ser glad ut. Men grejen är ju att jag går ner i vikt som alla andra, jag äter ju små portioner (såklart!) men jag kan äta vad som helst. Är det konstigt? Jag måste nästan kolla upp det.
Och kolsyra funkar även utmärkt, dricker det varje dag.

Det har varit mycket snack om Gastric Bypass operationer sen Kalla Fakta började sina nya program med det innehållet. Och jag lovade att skriva vad jag tyckte om programmet och lite annat kring allt detta.

Jag blev lite besviken på del 1, i torsdags. Dom tog ju bara upp allt dåligt med operationen, som att det inte finns något bra, ingen som är nöjd. Så kan det ju verkligen inte vara? För mig har det bara gått ett halvår sen min operation, men jag ångrar ingenting och ser ingenting negativt med det än. Självklart vill jag inte ha lös hud som dom snackade om men det visste jag redan innan att man skulle få. Så jag lever med det.

21.00 på tv4.
Det gör jag.. men ska lätt se reprisen!

Det handlar om folk som gjort magsäcksoperationer.

Från internet:

Nu kommer den. Vilken? Den tragiska sanningen. Okej.

Jag har varit mullig ända sedan dagis, och det har bara gått uppåt, aldrig stoppat eller tagit paus. Jag har haft ett helvete, jag gick på dieter men det gav mig max 10 kg innan jag slutade igen. Jag var för svag för dieter och för att kämpa dom perioderna, det var alltid något eller någon som dök upp och förstörde.

Jag hade ett förjävligt skolår, från sexan upp till nian. Jag skulle vilja säga att det har med vikten att göra, jag blev inte mobbad eller liknande men jag kunde ju inte direkt gå runt och vara mig själv heller. Jag förlorade det bästa jag hade mer och mer för varje dag (henne - stjärnan) och det var ingenting jag kunde göra åt det. Jag skyllde på vikten, det var dens fel. Vad gjorde jag? Jo jag gick upp mer såklart.

Gymnasiet kom, utan henne, nästan helt nu. Jag trivdes inte, något fattades. Ettan, var jag där 50%? Hur jag kunde lyckas få G, till och med MVG i nått ämne det fattar jag inte. Inte ett enda IG. Tvåan, jag var mer där, kanske 75 %. Och trean gick bara på, jag trivdes. Med allt utom mig själv. Det kändes ju ändå att det kunde varit annorlunda och mycket bättre, bara jag var annorlunda och mycket bättre.

Sen flöt livet på, tänkte inte så mycket på hur jag såg ut efter gymnasiet. Tills den dagen jag började höra om henne och hennes liv, helvete tänkte jag, jag måste också få till mitt liv. Jag kan inte gå och se ut såhär, jag trivs ju inte egentligen. Jag skulle vara dum om jag sa att jag trivdes med den jag är.

Jag klarade inte av att börja någon diet, jag mådde för dåligt. Visste att det inte skulle gå, nej ska jag ner i vikt så måste jag verkligen ha hjälp. Annars kommer något och någon komma och avbryta mig igen. Och denna gången vill jag inte bli avbryten, jag vill ha det livet jag väntat på i 8 år. Nu är det dags!

Jag väntar nu på att nå en liten del av målvikten och höra av mig till henne igen, bara säga hej. Kanske träffas, visa henne att jag blev något utan henne. Egentligen vill jag inte men ge igen viljan är för stark.
Vi kommer ses igen!


Jag har bara kommit halvvägs.