JD

Linda har varit utomlands och njutit i början av året, men nu är hon här och deltar!

Här har ni henne:

Hej alla JD-läsare!

Nu är det Linda som har ordet. Jaha, och vem fan är Linda nudå tänker ni. Jo, jag är en 21-årig tjej från Norrland som traskade vilse på orienteringen för snart 7 år sedan och hamnade i den allra sydligaste delen i Skåne. Eller ja, jag åkte nog faktiskt bil ner till och med.

Jag växte upp i Norrland under usla förhållanden. Jag hade en mamma som mådde riktigt dåligt pga den press hon hade på sig eftersom min pappa ville inte ta sitt ansvar och jag var mobbad. Jag var så pass mobbad att jag spenderade alla raster inne på toaletten för att slippa vara nära personerna som spottade, slog och kallade mig fula ord. Efter skolan spelade jag fotboll med en del av mobbarna, men jag slutade efter ett tag och sökte mig till stallet, där inga av mina hatare befann sig. Jag fann ett lugn i stallet och var lycklig där. Där var jag bara Linda. Inte horan (kallades för det pga mitt efternamn som börjar på Hor), flaggstången (för jag var lång redan som liten, var längre än treorna när jag gick i ettan och är 178 cm lång idag) eller fettot (ska jag vara ärlig var jag inte så jävla stor som barn men jag var tillräckligt annorlunda att klanka ner på). När jag var 15 år gammal flyttade vi ner till Skåne.

Jag har egna hästar som jag tränar och tävlar med, eller jag höll på med det tills jag blev sjuk. Jag var med om en ridolycka då jag fick en stor hjärnskakning och fick strikta ordinationer om att jag inte fick rida eller gå i skolan på 7 månader. Jag fick då problem med min ämnesomsättning som gick ner på noll, vilket gjorde att min kropp blev större och större utan att jag gjorde någonting fel. Jag hade konstant ont i magen och gjorde alla möjliga undersökningar för att läkarna skulle förstå vad som hände inom mig. Jag gjorde allt ifrån ultraljud och röntgen till allergi-utredningar och gastroskopi. Hela första året på gymnasiet spenderade jag på sjukhuset/hemma pga enorma smärtor i magen och hela kroppen. Ja ni förstår, resan har varit lång. Läkarna har egentligen inte funnit vad som är fel med mig, utan spekulerar mest men jag har fått förklarat att det är min ämnesomsättning som är felande, och det på grund av hjärnskakningen.

Detta innebär att jag kämpat mot mina kilon i ett par år nu. När jag var 17 år gammal lyckades jag gå ner hela 23 kilo på 3 månader och jag var grymt lycklig. Sedan kom bakslaget. Jag gick upp allting, plus ytterligare 20 kilo på några få månader. Detta gjorde att jag kände att jag skulle ge upp. Sakta men säkert gick jag upp fler kilon under ett års tid och jag orkade inte göra någonting åt det eftersom det inte fungerade.

Förra året i januari, när jag var 20 år gammal, efter att jag börjat plugga medicin och börjat förstå kroppen mer, tog jag tag i mitt liv på nytt. Jag tog mig i kragen och började kämpa igen. Jag jobbade på bra och hade i juni lyckats gå ner 20 kilo i vikt. Läkaren bad mig ta det lugnt så att det inte skulle gå för snabbt. Då kom ännu ett bakslag, jag började tappa hår. Stora tussar hår trillade från mitt huvud dagligen. I slutet av juli small det till i min mage, en smärta som var hemsk. Jag hade panik, slog huvudet i väggen, tryckte ner fingrarna i halsen för att få upp maten för jag trodde att det skulle dämpa smärtan. Håren på armarna stod rakt upp, ögonen snurrade bara och hela kroppen skakade. Jag blev inlagd på sjukhuset och fick opereras akut mot stora gallstenar.

Under hösten gick jag upp/ner i vikt varannan vecka och mådde riktigt dåligt psykiskt pga problem hemma i familjen men har ändå lyckats hålla det hela relativt stabilt. I dagens läge har jag lyckats gå ner 22,6 kilo men är långt ifrån klar. Sammanlagt hoppas jag nämligen på att kunna gå ner 57,8 kilo vilket innebär att jag har 35,2 kilo kvar till den vikt jag vill landa på.

Hur gör jag för att gå ner i vikt? Jag rör på mig och äter helt vanlig mat eftersom jag inte tror på dieter. Jag vill inte gå på diet resten av mitt liv, utan hitta en balans som fungerar för min kropp resten av livet. Jag törs inte ”gambla” med min kropp mer. För jag klarar inte av att göra denna resa igen.

Trots att jag haft en väldigt tuff uppväxt, är jag en glad, positiv och skämtsam person som dock inte törs släppa in vem som helst i mitt liv. Mitt mål med hela viktnedgången, är att kunna börja träna och tävla med mina fina hästar igen. Det är den enda önskan jag har. För det är på hästryggen jag är riktigt lycklig, alltid passat in och funnit tröst. Hästar är känsliga djur som förstår mer än vi tror och ibland när jag känt mig extra nere, har min fina häst puffat lite på mig och tittat på mig på det sätt som bara han kan. Min fina räddare!