JD

Åh jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska säga, vad jag ska skriva.

Lina: men de var ju lätt de är ju bara o skriva om mig!

Jag skriver om dig:
Våren 2008, Vendator, Projekt: Cigna. Status: Ensam, ny och nervös. Haha. Jag alltså.
Även fast jag var den som var mest nervös i hela byggnaden så var det jag som började snacka med dig, kommer inte direkt ihåg detaljer men jag sa väl nå fjant, fjantet ledde vidare till halvbra snack och sen blev det bra snack (så bra det kunde iaf) och skratt. Så som det ska vara.

Det där bara växte och växte, till slut blev vi beroende av att gå tillsammans till jobbet varje dag. Beroende på jobbet, fan, jag är beroende ännu. Haha.
Men allt bra tar slut, eller hur säger man?

Jo för sen blev du med Sven, och bestämde dig för att flytta ner till Skåne.

Mitt hjärta är fortfarande trasigt. Eller inte, men jag saknar dig minst en gång i veckan. Och jag tycker vi träffas alldeles för sällan, iår har det vatt.. 2 perioder tror jag?
Den veckan jag var hos dig är en av dom bästa veckorna jag har upplevt. Jag visste inte att man kunde skratta så mycket, men man lär sig något nytt hela tiden. Jag har mycket kvar tror jag.

Du är iallafall den jag kan berätta vad jag vill till utan att känna mig som en jubel idiot, den som jag föredrar att snacka med, och den som jag älskar att skratta åt, haha.
Du är den som alltid kommer finnas i mitt hjärta, och den som jag aldrig vill förlora.

MEN.. Jag kan inte bara nämna Lina i detta inlägget för jag har så många fina människor i mitt liv som jag inte alls förtjänar, men för att visa lite tacksamhet skriver jag er nu:

Annika, Ellen, Lenita, Sara, Elin, Emelie, Fanny, Angelica, Hanna, & Camilla.
Ni är bättre än vad ni tror.