JD

Emy satt uppe i Aia’s gamla lägenhet, där den nya hyresgästen Mark flyttat in.
Emy hade fått för sig att Mark hade kommit för hennes skull, även fast dom inte
känner varandra sedan innan så har dom alltid haft ett band tillsammans.
Mark har berättat för henne om djupare saker som hon kallade det, saker
som sker som ingen lägger märke till eller vet om.
       ”Det spelar ingen roll om ingen annan tror dig”, brukade han säga.
       ”Det viktigaste är att du tror på dig själv, det är det som är nyckeln
till allt du undrar över”. Visst, ibland pratar han i så konstiga meningar att
inte ens jag förstår, men när det gäller Mark så behöver man inte alls förstå det
räcker med att bara lyssna på honom. ”Att lyssna på någon annan, är den största
gåvan vi människor fått tagit del utav, vi måste utnyttja den väl”, brukade han ofta säga.
Jag tror på Mark, för första gången i mitt liv sedan pappa dog så tror
jag på någonting igen. Jag känner mig stark igen, som att det finns en mening med att
jag lever trots alla odds. Det var Mark som hjälpte mig ur alla droger,
han säger att droger bara är som ett moln för dom som inte vill se det dom
har framför sig, för dom svaga som inte vågar se klart. Vi har helt olika synpunkter där,
för mig är droger något helt annat, men det spelar ingen roll längre. Nu är dom ute ur
mitt liv. Att Aia flyttade var ödet, jag brukar ofta prata med Mark om det, och om ödet.
       ”Det var verkligen ödet att du kom hit”, sa jag ikväll igen.
       ” Jag tror inte på ödet, jag tror på den ovetande slumpen.
       Ödet är något för dom som inte vet bättre, dom som bara läst om det i böcker”, svarade han.
       ”Men slumpen är väl som ödet?”, frågade jag.
       ”Det skulle jag inte vilja påstå…” svarade Mark och hällde upp mer te åt oss båda.
       ”Jag är i alla fall glad”, sa jag och log.
       Vi satt där i tystnaden, det enda som hördes var när vi båda svalde vårat te, men det
behövdes inte mer ljud omkring oss. När det är som tystast, känner jag hans starka band för mig.
Det är kanske därför jag gillar tystnaden mer än allt annat. Vi flyttar oss in till tv rummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Vad kunde klockan vara,
vi hade båda somnat ifrån alltihopa i varandras armar. Mark reste sig upp och gick mot dörren.
Jag hör hur han öppnar dörren och att han mumlar med personen utanför, jag kunde inte låta bli
att undra vem det var som hade kommit såhär sent. Och hem till Mark. Mark kommer in i vardagsrummet
igen, innan jag han ställa frågan vem det var som kom så kommer Aia in i vardagsrummet efter Mark.
Hon ser förstörd ut, trasigt hår och slitna kläder. Blek med röda tåriga ögon. Det lyser droger
om henne, det lyser det jag lämnat bakom mig och inte vill ha in i lägenheten igen, jag blev sur
på Mark som släppt in henne i lägenheten. Släppt in henne in i mitt liv igen, utan att fråga mig först.
       ”Hej Emy”, sa Aia. ”Förlåt att jag kommer och stör dig”. Hon var på grensen till att börja
       gråta, på gränsen att bryta ihop totalt.
       ”Vad vill du mig, vad vill du mig nu?” sa jag ilsket. ”Det har gått 6 månader,
       ett halvår sedan jag slapp se dig sist. Varför komma tillbaka nu?”, jag var ilsken. Men
       jag kunde inte låta bli att tycka synd om den slitna flickan jag såg framför mig.
       ”Jag är verkligen ledsen Emy, det är jag. Men jag har ingen annanstans att ta vägen.
       Jag hittar inte mina föräldrar, jag vet inte vart dom tagit vägen. Jag lämnade dom Emy,
       jag lämnade dom och stack med en 30 årig snubbe. Jag är verkligen på kanten Emy,
       snälla”, Aia grät, jag hade aldrig sett henne gråta förut. Det var ju hon som var den starka
av oss, hon som brukade skrika åt mig säga vad jag skulle göra hela tiden. Nu bara gråter hon,
nu är det jag som är den starka. Jag öppnade mina armar, redo att kanske förlåta henne för allting.
Hon kom emot mig och satte sig ner, skönk in i mina armar. Nu grät hon ännu mera, Mark gick och hämtade
en filt. Han ställde alltid upp, precis som han nu fanns där och hjälpte mig, vet jag att han kommer
hjälpa Aia. Han hjälper dom som behöver det.
       ”Vi ska hjälpa dig hitta dina föräldrar Aia, jag ska göra allt för dig”, sa jag
och kramade henne hårdare. Jag kände på min axel att hon log i tårarna, hon log. Jag ville se henne le,
men jag ville inte släppa taget om henne, inte nu.